Jag hade inte räknat med att det skulle gå som det gick.
Det hade heller aldrig kommit för mig att företaget var annat än hopplöst. På det stora hela var vi chanslösa, och när vi stod där på trottoaren, i det tilltagande skumrasket, medan duggregnet dragerade våra jackor, och den ockrafärgade tegelfasaden tornade upp sig framför oss, kämpade jag med instinkten att bara fly. Att bara lägga benen på ryggen och springa så långt lungorna bar mig. Men det var inte längre ett alternativ, hade vi kommit så här långt skulle vi ta oss en bit till. Och reda ut allt det här.
Det hade kommit till vår kännedom tidigt under hösten; att en pojke i min sons skola börjat bete sig besynnerligt gentemot min son. Precis så hade klassföreståndaren uttryckt sig, i flera tätt följande mail hade hon redogjort för sin oro beträffande den här pojkens ”besynnerliga uppförande gentemot Benjamin”. Jag hade reagerat på ordvalet: besynnerlig – undrat vilken pennalistisk synonym det egentligen förskönade. Klassföreståndaren hade emellertid försäkrat oss, min hustru och mig, om att det inte rörde sig om regelrätt mobbing, inte ännu i alla fall, men att de likväl höll hela situationen under sträng observation, och bedyrade att skolledningen skulle vidta alla de åtgärder som krävdes för att förhindra att det skulle få gå så långt.
Min hustru tog egendomligt lättsinnigt på det hela, menade att det var sådant som förekom på alla mellanstadieskolor, men att det med tiden skulle bedarra, att det skulle dö ut av sig själv om man inte gav det näring i form av onödig uppmärksamhet. Som någon jävla krukväxt? minns jag att jag tänkte då hon med överslätande röst lade till: ”Så var det i alla fall när vi var små”, till synes aningslös om att det var över trettio år sedan vi var just det: små.
Min irritation var gränslös. Och i takt med att mailen från skolan med jämna mellanrum fortsatte dyka upp i inkorgen, och jag började ana att Benjamins lynne förändrades – att det blev än mer tillknäppt än vanligt – beslutade jag mig för att själv undersöka saken.
Ända sedan Benjamin föddes har jag varit livrädd för det här, att han inte ska passa in, att han inte ska få några beständiga vänner, eller att han Gud förbjude ska utsättas för mobbing, regelrätt eller inte. Det har naturligtvis med min egen uppväxt att göra, vilket var ytterligare en anledning till att jag störde mig på min hustrus sorglösa inställning: hon visste ju vad jag hade gått igenom. Jag hade ju berättat om gliringarna och utfrysningarna. Om alla gånger jag fått ta stryk, både fysiskt och psykiskt. Näst efter att förlora Benjamin var alltså det som just nu stod för handen det som skrämde mig allra mest med att vara förälder – den där maktlösheten man hört talats om då och då, då ett barn rinner som ett vatten genom kamratskapen utan att få fäste någonstans. Och hur det där rotlösa med tiden byter skepnad och blir ett ihållande utanförskap, en roll som för varje dag, och vecka, och år som går blir norm istället för undantag, lika lätt som att växa i ett klädesplagg, eller ett par skor. Därför hade jag med lättnad iakttagit hur Benjamin, redan under första terminen på förskolan, fann en plats. Hur han fick vänner, och hur några av dessa, de allra flesta faktiskt, därefter följde med honom genom åren, genom såväl förskoleklass som lågstadiet, ända fram till nu.
Så jag började försiktigt fiska, hakade omsorgsfullt fast forskande bisatser vid mina frågor om hur det varit i skolan. Och det dröjde inte många dagar innan jag fick napp. Benjamin medgav, inledningsvis helt motvilligt, att det var något som inte stod helt rätt till i skolan. Ytterligare några dagar senare avslöjade han pojkens namn. Vi var på väg hem från hockeyträningen. Det luktade duschtvål och tuggummi i bilen, och jag hade till Benjamins oförställda förtjusning låtit honom sitta fram. Efteråt skulle det komma kännas som en muta, som att jag hade bestuckit min egen son med föresatsen att tvinga ur honom ett namn. Och ett namn hade jag ju fått. Vi hade just svängt av riksvägen, in på den av granar och tallar kantade grusvägen som ledde hem till oss, när han plötsligt bara sa det: Kevin Lundh.
Att bo på en liten ort är i många avseenden ett tveeggat svärd, att mer eller mindre känna alla, eller åtminstone veta vilka snart sagt alla är, är såväl en välsignelse som en förbannelse. För det var det där efternamnet, som förvisso inte är helt ovanligt, som fick mig att haja till. När vi senare kommit hem, sedan Benjamin sjunkit ned i soffan framför sitt Playstation, gick jag in på hans rum och rotade fram skolkatalogen, som jag visste låg i hans skrivbordslåda. Och där, i klass 4B, på bakre raden, längst ut till vänster stod Kevin Lundh. En tunn, spexigt leende grabb, vars råttbruna lugg hängde ned som en sadelväska över den intensiva blicken. Han bar en ljusgrön träningsoverallsjacka och jeans, och var väldigt lång för sin ålder. Eller så hade han gått om ett år, tänkte jag, för han var närapå ett huvud längre än alla andra på raden – antagligen längst i klassen.
Jag hade först tänkt logga in på Facebook, och undersöka om mina farhågor var sanna, men det behövdes inte, inte sedan jag bekantat mig med pojkens hållning och hans omisskännliga anletsdrag.
Det stod utom rimliga tvivel klart för mig Kevin Lundhs pappa var.
*
Några dagar i december är det som om det öppna landskapet häromkring sluter sig om staden, veckorna precis efter vintersolståndet, innan det på allvar vänder och blir ljusare igen, då gatorna är täcka av grus och ingen snö ännu har fallit, medan träden står avlövade och nakna, oförmögna att dämpa årstidens larm, och solen ständigt gömmer sig bakom dis och dimma, är det lätt att uppleva omgivningen som ett slutet rum, där det regngrå taket bågnar in och väggarna alltid är på en armlängds avstånd. Staden de dagarna i december är liksom reserverad, som om den otåligt går och väntar på att någonting viktigt ska inträffa.
Så var det den här dagen efter jul då Benjamin och jag korsade parkeringsplatsen mellan storköpet och vårdcentralen, och tillsammans såg upp längs den folktomma huvudgatan, där ljusslingorna som hängde mellan de höga huskropparna strålade med ett bländvitt, nästan bedövande vasst sken.
Vi stannade till vid det obevakade övergångsstället. Jag såg mig omkring, väntade på att bilen som kom farande från rondellen skulle stanna, och gick sedan över till andra sidan samtidigt som jag höjde handen i en tackande gest åt föraren, som sömnigt nickade sitt bifall.
Bortsett från den där bilisten låg gatorna alldeles ödsliga, mellandagarna pågick för fullt med rester och tevetittande bakom de av adventsljusstakar och julstjärnor upplysta fönstren vi gick förbi. Jag höll ständigt ögonen på Benjamin, försökte läsa av honom, men ingenting skvallrade om att han var nervös eller delade mitt obehag för situationen. Tvärtom föresvävade det mig att hans inställning till hela affären likande den hans mamma torgförde, och det irriterade mig förstås. Som om han undgått att inse vidden av vad det faktiskt handlade om.
Vi gick ned mot radhuslängorna, förbi fotbollsplanen, och då min blick tog spjärn mot skogsdungen, vars träkronor avtecknade sig mörka och illavarslande mot den stålgrå himlen, klack det till för mitt inre, och minnet av Olof Lundh blossade upp på nytt. Ett minne som jag nu beslutade dela med mig av till min son. Först frågade Benjamin om det var samma Olof Lundh som var fotbollsexpert på TV4. Jag skrattade till, oförmögen att tränga undan det bisarra och komiska i den föreställningen.
Sedan berättade jag.
Det började tämligen oskyldigt med att Olof förvrängde mitt namn, kallade mig Testiklas eller Picklas. De fåtal gånger han trots allt använde mitt riktiga namn var det uteslutande med tyngd och emfas på den sista stavelsen; Nik-lAS. En uppfinningsrikedom och språklig finess som under andra omständigheter kanske kunnat uppfattas som finurlig och kvick, i alla fall för någon som gick i fjärde klass, men som för mig inte gjorde annat än att varsla om vad som skulle komma.
Och småningom gled mycket riktigt det hela sömlöst – utan att egentligen någon annan än jag lade märkte till det – över till regelrätta elakheter. Jag fick höra ord som tjockis och fetto oftare än jag fick höra mitt förnamn, och eftersom Olofs karisma och ledaregenskaper vida översteg de hos en normal tioåring gav han oupphörligen syre åt smädarna, som tids nog bara blev fler och fler.
Jag berättade för Benjamin att just den där skogsdunge vi nu närmade oss, och sedermera skulle komma att gå runt för att nå fram till familjen Lundhs lägenhet, spelat en avgörande roll i mitt förhållande till Olof och hans flock. Det var där jag brukade gömma mig. Det var där jag tog min tillflykt när de jagade mig.
På den tiden gick det ett rykte om att den galne yxmannen – som då och då syntes till nere på stan, cyklandes omkring med en enorm yxa på pakethållaren — höll till i skogen. Inte ens Olof och hans gäng, som annars var så tuffa, vågade sig in där. Första gången jag gjorde det var det med Olof hack i häl. De hade väntat på mig, legat i bakhåll i diket utanför macken, där de visste att jag brukade köpa Dance och Jenka på vägen hem från skolan. Olof brottade först ned mig, och medan två av hans undersåtar – jag minns inte längre vilka det var – höll ned mina armar och ben mot den kalla och hala asfalten, satt Olof gränsle över mitt bröst, och proppade snö innanför jackan på mig, både runt nacken och runt midjan. Som kronan på verket tryckte han ett enormt sjok brunslaskig snömodd mellan min bulamössans ljuslila öronlappar.
Jag låg kvar på marken ett slag, kände hur hjärtats jäktade slag strålade ut i fingerspetsarna. Men så greps jag helt plötsligt av ett vansinnigt vredesmod. Kanske var det för att jag på avstånd kunde höra hur Olof spydigt fnissade och tackade för tuggummit. Jag for upp från marken, och började följa efter dem, samtidigt som mina skakande händer per automatik formade en alldeles rund och isig snöboll.
Jag kan än i dag minnas ljudet som ispärlan gjorde då den träffade Olof över örat; ett korthugget, skarpt och klanglöst läte, ungefär som när man knäcker ett ägg, eller råkar trampa på en torr och skör kvist som gömmer sig i lingonriset. Förvåningen, och den häftiga lyckan över att faktiskt ha träffat, övervanns snart av skräcken som slog an då Olofs vrål skar som en vass kniv genom luften.
Han vände sig långsamt om, liksom tvekande inför vad som inträffat, och höll handen över örat medan ansiktet förvreds i ett vanställt grin. Vanvettet flammade upp som eldar i hans ögon, och jag minns hur våra blickar för en kort stund mötte varandra, innan jag satte av utför backen, ned mot fotbollsplanen och skogen.
Olofs skrik ekade i mina öron. ”Säg förlåt!” och ”Jag ska döda dig din jävla fitta!”. Jag har aldrig sprungit så fort som jag sprang den dagen, varken förr eller senare, och när vi nådde skogsbrynet, och Olof plötsligt gjorde halt, medan jag utan att slå av på farten fortsatte in bland de mörka och skräckinjagande stammarna var jag inte medveten om att skogen skulle komma att bli min fristad.
Det enda ställe på jorden där jag kände mig helt fredad från omvärlden.
För jag fann mig stegvis hemvan i det täta mörkret, började sedermera frivilligt vandra omkring i den stora skogen. Och redan efter vårt första möte – som skedde just den eftermiddagen som jag berättade om – stod det klart för mig att ingen galen yxmannen huserade där. Bara en bedagad karl med ett brokigt förflutet, som tyckte om att cykla omkring nere i stan.
Jag lärde mig årstidernas gång, blev varse fåglarna och växternas cykler. Och efter ett år eller två, och säkert hundratals besök i skogen, bet varken Olofs eller någon annans illgärningarna på mig längre.
Och emedan man kan tro att min nyfunna beskedlighet gjorde mig till mer av en måltavla – i egenskap av trädkramande ornitolog – tycktes de illvilliga pilarna inte lägre träffa bulls eye. Istället grundmurade händelsen med ispärlan och skogen ett mod i mig, som gav mig styrka att stå upp för mig själv när det verkligen behövdes, och en kännedom om att tillvaron inte alltid är vad man antar den vara. Det blev helt plötsligt lättare att inte lägga så mycket vikt vid vad andra tyckte, tänkte och sade.
Benjamin lyssnade med en koncentration som jag dittills bara sett i samband med hockey- och fotbollsmatcher.
Det är sällan jag som är drivande i de allvarliga snacken med Benjamin, den rollen har min hustru axlat med ett engagemang som får mig att framstå som näranog obefintlig. Själv sitter jag för det mesta bara tyst och nickar instämmande, flikar då och då in med någon medhållande kommentar, även om jag innerst inne inte alltid delar hennes ståndpunkt. ”Du talar ju aldrig med Benjamin, inte på riktigt”, brukar hon säga ibland, med en avmätt ton som får det att låta som att jag är universums mest försummande förälder. Jag tycker det är orättvist, det finns sällan eller aldrig något utrymme för en djuplodande konversation, inte då hon drar igång.
Att berätta för Benjamin, att verkligen tala med honom om vad jag utsattes för under min uppväxt hade fram tills nu varit en vanemässig no-go-zon, ungefär som skogen en gång varit. Jag vet inte varför det blivit så – kanske bar jag på en undermedveten skräck att min barndoms plågoandar skulle smitta också honom om jag släppte dem fria? Att det skulle färga honom i hans agerande med andra?
Att Benjamin lyssnat med sådan hängiven uppmärksamhet gjorde mig inte bara lycklig, utan stärkte mig – om än kortvarigt – inför vad jag just stod i begrepp att göra, och det lindrade också ångesten kring meningsskiljaktigheterna jag och min fru haft i frågan.
Kanske var det här inte en sådan dum idé trots allt?
*
Luften kring flervåningshuset var grå och töcknig, och bar på en vämjelig anstrykning av avgaser, som den ofta gör då det är kallt. Det hade börjat regna, jag hade inte lagt märke det medan vi gick, men nu när vi stod stilla utanför byggnaden slog det mig att små täta regndroppar strilade ned över oss, och bidrog till den accelererande känslan av elände.
Telefonsamtalet hade varit kort, och förutom att vi bestämt tid och plats inte tillfört situationen annat än förvirring. Olof hade varit frånvarande i luren, kortfattad och otydlig, med en grötighet i rösten som kom mig att tro han var onykter.
Jag såg på porten, den var svart och anspråkslös, någon hade satt ett stort rektangulärt klistermärke mitt på glasrutan, och skurit kors och tvärs med en vass kniv eller ett rakblad över dekalens yta, antagligen för att förvärra för den som ville ta bort den. Trots att en handfull remsor och bitar inte längre satt kvar kunde man utan svårighet utläsa bokstäverna NMR på den mörkgröna bottnen.
Jag kände försiktigt på dörren, som gled upp utan motstånd. Vi gick in och bakom oss slog porten igen med en metalliskt skräll som fortplantade sig i hela trappuppgången.
Benjamin gick tätt intill mig, i det skugglösa ljuset från lysrören såg jag ömsom på honom, ömsom på de gul- och gråspräckliga platsbeslag som täckte ledstångens svartfärgade metall. Benjamin läste högt på några av dörrarna medan vi långsamt rörde oss uppåt i trapphuset. Jacobsson, Sandberg, Teir. Tills vi nådde våning fyra, där tjocka och spretiga versaler i svart tusch på brevinkastets putsade yta förkunnade att vi kommit rätt.
OLOF LUNDH.
Jag kände hjärtat slå i bröstet. Tryckte motvilligt in ringknappen.
Ett ögonblick av stillhet.
Lugnet före stormen, hann jag tänka innan en entonig och dov mansröst hördes på andra sidan dörren, åtföljd av korta, hasande steg över golvet där inne.
Det var Kevin som öppnade.
Under en lång stund stod vi bara där och stirrade på varandra. Han var med undantag för håret, som nu var klippt i en kort frisyr, sig lik från skolfotografiet. Till och med den gröna träningsoverallsjackan hade han på sig. Den intensiva, lite stirriga blicken, som han delade med sin pappa, for fram och tillbaka som en skottspole över mig och Benjamin, i ivrig jakt efter någonting att fästa fokus vid.
”Är det du som är Kevin?” frågade jag till slut, för att bryta dödläget. Han nickade knappt märkbart. ”Jag heter Niklas, och Benjamin här känner du ju redan.” Jag lade handflatorna på Benjamins axlar och föste fram honom lite lätt, kunde med ens se hur han reagerade på att mina händer skakade.
”Har du din pappa hemma?”
Medan Kevin försvann in i lägenheten såg jag mig omkring. Lägenheten var rymlig, med öppen planlösning. Från hallen där vi stod gick det att se rakt in i både vardagsrum och kök. Det var lite stökigt. Gruset på hallgolvet knastrade under våra fötter, och på vardagsrumsbordet stod en pizzakartong och några tomburkar, både folköl och läsk. Längs ena väggen i vardagsrummet låg fyra blå IKEA-kassar med vad som verkade vara smutstvätt, på golvet kring dem udda strumpor och enstaka klädesplagg. Med andra ord såg det precis ut som vilket småbarnshushåll som helst, inte helt olikt från hur det kan se ut hemma hos oss emellanåt.
Ändå var det något som skevade. Något som inte stod rätt till.
Det dröjde inte länge innan jag kom underfund om vad det var. Det var julpyntet. Eller snarare avsaknaden av det. Det fanns varken någon julgran i vardagsrummet, eller några ljusstakar i fönstren. Inga tomtar eller girlanger. Ingenting som avslöjade att det alldeles nyligen varit julafton. Inga pappkassar med sönderrivet inslagspapper och krulligt presentsnöre i hallen.
Jag tog ett steg in i hallen, lossade på halsduken som smet åt kring halsen.
Då kom Olof, med korpsvart hår och ljusblå kortärmad skjorta som han stoppat ned i de uniformsblå byxorna, han såg ut som en polis, och han tittade på oss med ett frågande ansiktsuttryck. Kevin kom upp bakom honom.
Jag tog ett djupt andetag, ansträngde mig för att hålla rösten stadig:
”Det är jag som är Niklas. Det var jag som ringde tidigare.”
”Ringde?” sa Olof utan att röra en min.
”Ja, och det här är Benjamin. Vi skulle prata lite om pojkarna.”
”Jahaja.. jaja.. ja, just ja”, sa han yrvaket efter lite betänketid. ”Kom in, kom in. Ni kan hänga av er där.” Han pekade mot hatthyllan.
”Du får ursäkta, men jag jobbar natt, jag måste ha knoppat när ni ringde”, sa Olof under tiden han med bestämda steg stävade in oss i köket. ”Det är lite svårt att skilja på verklighet och dröm ibland”. Han log ett snett leende och höjde rösten. ”Vad var det du hette sa du?”
”Niklas”, sa jag och satte mig på en köksstol. Benjamin slog sig ned på stolen bredvid.
”Fan, jag tycker jag känner igen dig”, sa Olof och flinade brett, ”har vi setts förut?” Han stod framför kylskåpet med de håriga armarna flätade över bröstet och vägde på hälarna.
Jag ville ljuga. Ta chansen och bara blåneka.
”Ja, vi gick i samma klass ett tag… tror jag”, sa jag och såg ned på den repiga bordsskivan. Ett mycket litet K och L gick att urskilja intill bordskanten. ”På mellanstadiet.”
”Plugget”, skrattade Olof till. ”Nej, det tror jag inte, det minns jag inte mycket av, därför jag måste knega som tokmotare uppe på psyket nu, det kräver ju ingen utbildning om man säger så, annat än lite hårda nypor förstås. Du brukar inte vara nere hos greken?”
Jag skakade på huvudet. Olof skrattade ett långt och oengagerat skratt som ekade mellan skåpluckorna. Sedan fortsatte han:
”I alla fall, vad var det du ville snacka om?”
Jag summerade kortfattat vad det hela handlande om. Berättade om vad klassföreståndaren skrivit i sina mail, och vad Benjamin hade berättat. Att Kevin betett sig taskigt mot Benjamin, och att jag tyckte det var bäst att reda ut det innan det gick för långt.
Hela tiden såg Olof på mig från där han stod, fortfarande med händerna knutna som en knotig sköld över bröstet. Hopknipna läppar. Han lyssnade, till synes med intresse även om hans blick då och då drev en aning. Jag kunde ana osäkerhet bakom de stirrande ögonen.
Så snart jag var färdig ropade han på Kevin, som under tiden jag pratat försvunnit in i ett angränsande rum.
”Den här killen säger att du varit taskig mot… ehh… vad hette grabben”, Olof gestikulerade mot min son.
”Benjamin.”
”Mot Benjamin. Stämmer det?”
Kevin teg. Olof pekade alltjämt på Benjamin, som börjat skruva på sig, tydligt obekväm att vara föremålet allt för närvarande kretsade kring.
”Va fan har vi sagt om det här Kevin, du ska fan inte hålla på och jävlas så där, det är inte schyst, fattar du det? Odugliga ärthjärna!”
Olof slog ut med händerna. Hans överkropp rörde sig häftigt i takt med hans andetag. Kevin nickade.
”Nu får du fan säga förlåt!”
Kevin höjde blicken mot sin pappa. Den utstrålade en orörligt spänd skräck.
”Förlåt”, sa han gnyende.
Jag förväntade mig en fortsättning, men det kom ingen. Istället blev det alldeles tyst i köket, sånär som på ett nätt och jämt hörbart brus, som av avlägset forsande vatten. Någon i huset måste precis ha spolat i toaletten. Olof såg på Kevin med en bister grimas, som i sin tur utan omsvep såg ned i golvet. Och så vecklade Olof ut armen i en båge och lät istället blicken falla ned på sitt armbandsur.
”Då så”, sa han, närmast i förbifarten, och fortsatte därefter bestämt, som om han bet av en order: ”jag börjar jobba halv och måste få i mig något att käka innan dess, så om vi är färdiga här?” Jag kunde ana en kränkt, nästan skändad ton i hans röst.
Besöket var slut. På det stora hela hade det varit det ett synnerligen märkligt möte. Vad hade vi egentligen fått uträttat?
Så snart vi kom ut på gatan igen, och återigen sköljdes över av det iskalla regnet, som under den korta tid vi varit inne i lägenheten tilltagit i styrka, kom det för mig vad som hade hänt. Eller rättare sagt vad som inte hänt. För det var just det, ingenting hade ju hänt, varken nu eller på de här trettio åren som gått. Skräcken jag sett i Kevins ögon var som en spegel. Det var min skräck, som reinkarnerad i en späd tioårings kropp.
Jag hade inte räknat med att det skulle gå som det gick, och känslan av att lämna platsen med oförättat värv, kombinerat med att Benjamin efter jullovet med största sannolikhet skulle få sota för sin farsas urbota dumma idé, lämnade ett isande tomrum i magtrakten. Samtidigt kunde jag, oaktat att jag till en början velat krossa honom, inte undgå att härbärgera sympati för Kevin.
Vi började sakta röra oss hemåt, i det täta mörkret. Uppför branten som ledde bort mot skogen, på varsin sida av den regnvåta trottoaren. Vi talade inte, ingen av oss sa så mycket som ett ord. Jag lekte med tanken att vi teg i ömsesidig förståelse, för att vi tillsammans varit med om något smärtsamt, något som i samförstånd skakat om oss, men jag vet inte. Det var nog önsketänkande. Så vi bara gick där, med händerna i fickorna och blicken fästad vid den skrovliga asfalten. Men så snart vi nått toppen av kullen, och skulle fortsätta in på vägen som rundade skogsdungen stannade Benjamin till i skenet av en ensam lyktstolpe.
”Pappa”, sa han och lade huvudet lite på sned, ”kan vi inte gå genom skogen hem?” Lyktans varma ljuskrets kom det att glittra i hans ögon, och två tunna, alldeles genomskinliga, rännilar snor rann från hans näsa.
Jag såg på honom förvånat, därefter tvekande bort mot dungen.
”Vill du verkligen det?” sa jag. ”Det är väldigt mörkt.”
Men Benjamin sa inget mer, bara nickade och log, och fattade sedan tag i min hand, som han kramade om i ett på samma gång skört som fast grepp.
